Hur många cyklar kan man ha?

Ok jag erkänner, jag har gjort det igen. Köpt ny cykel. Jag har lovat igen och igen att den här är den sista och jag ska aldrig göra det igen. Det räcker väl med en? Och jo det är klart det gör, men det handlar inte om det. En cykel är dörren till nya äventyr och jag vill öppna så många dörrar jag kan.

Men jag har som sagt lovat mig själv och min plånbok att inte köpa fler. Det var cykelmässa i Stockholm i helgen och jag hade lovat att inte gå dit och fingra på de nya hojarna.

Men så i fredags ringde Johan och undrade om jag skulle med på cykelmässan ändå, han skulle ändå ner. Att titta kan väl inte skada, tänkte jag. Men jo det gjorde det. Till mitt försvar köpte jag i alla fall bara EN.

Jag skulle vilja säga att jag ångrar mig, och att jag redan har alldeles för många cyklar hemma i garaget. Två mountainbikes, en modern landsvägscykel och en BMX. Låter det som för många? Icke sa Nicke. De fyller alla sina funktioner i mitt liv. Vissa dagar känner jag för skogsåkning, andra för landsvägshäng och ytterligare andra för hopp och lek i skejtparken.

Ångrar alltså inte ett dugg att jag gick åstad och köpte mig en racer! En riktigt retroracer i fantastiskt fin mintgrön färg från Bianchi. Köpte till en extra bekväm sadel i läder från Brooks. Och så en liten passande skärmmössa att ha när jag leker Tour de France år 1977. Nu är samlingen till slut komplett. Eller?

Multisport åt alla

Jag blev tipsad för en tid sen av min kompis Johan att testa något som heter multisport. Det är en idrott som handlar om uthållighet och kan innebära att man orienterar, cyklar mountainbike, springer och paddlar kajak. Allt under samma dag! Så namnet multisport är logiskt, även om det låter som någon sorts butikskedja.

Johan har hållit på med det ett par år och pratar energiskt om nya kajaker han skaffat som är otroligt svåra att köra rakt fram med på stilla vatten, men när man är i en fors och det brusar som värst kring en så fullkomligt glider man fram. Han har alltid varit en person som kör på tills resurserna är slut, lyssnar inte så noga på sin kropps nej-signaler. Man brukar ju säga att när man är helt slutkörd har man lika mycket energi kvar att ge. Johan tycker om att ta reda på var den yttersta gränsen går och det är fascinerande att höra hans historier om strapatserna han varit med om. Men så är han byggd som en mindre stridsvagn också.

kajak

Jag tänkte i alla fall att det skulle vara värt att testa, så nästa vecka ska jag iväg för en tävling. Det är en endagstävling för lag. Jag och Johan ska cykla, springa och paddla kanadensare under 6 intensiva timmar, bara med pauser för grenbyten och toalettbesök. Det ska bli himla roligt – och lite läskigt! Men Johan försäkrar mig om att det inte finns någon anledning att oroa sig och jag har inte mycket val än att lita på honom.

I vissa större tävlingar ingår mycket fler grenar såsom ridning, glaciärklättring och forspaddling och då sträcker sig tävlingen över flera dygn. Jag har varken ridit eller klättrat glaciär särskilt mycket i min dag, men vill såklart testa! Det finns även extremare former av multisport – de kallas för Adventure Races. Där ska lagen ta sig mellan fem och tio mil för egen maskin, ibland med olika fordon och man får bara fylla på proviant och annat en gång per dygn. Här gäller det verkligen att hushålla med både krafter och utrustning.

Det känns som om det inte finns några gränser för den här sporten. Och jag tror att den kommer att passa mig som handen i handsken. Och ett bra test om jag verkligen är en överlevare.

Det vore också kul att testa någon av de där spring och simma-tävlingarna, som Ö till ö. Den går i Stockholms skärgård och man tar sig bokstavligen från ö till ö, simmar mellan öarna och springer över de öar man kommer till. Tydligen ska det vara ett av de tuffaste loppen i världen. Det är sju och en halv mil långt, och simningsmomenten är på en mil. Så det är alltså löpning på en och en halv maraton! Kanske inte i år men nästa?

Och först ska jag se till att göra mitt bästa nästa vecka. Och jag får återkomma här på bloggen och berätta mer. Vi får väl se om jag blir fast eller inte. Risken är överhängande.

Välkommen till Jens blogg!

Stig på, stig på! Ta av dig kängorna och låna ett par innetofflor, det kan vara kallt på golvet här inne på bloggen. Slå dig ner i närmsta fåtölj och läs om mitt liv i naturen och hur viktiga skogen, vattnet och marken är för oss.

Jag som skriver här är Jens Ståhl och jag är jägmästare i grunden. Jag jobbar med att vårda skogen och jag tror på att vi måste värna om vår planet och säger som indianerna på andra sidan atlanten – vi har bara den här jorden till låns av våra barn. Vi har ingen rätt att utarma den och göra illa den.

Den här bloggen handlar om mig och min relation till naturen. Jag har sån tur att jag får vara ute i friska luften varje dag – även när det regnar så klart och det är kanske inte det allra härligaste jämt – och får betalt för det. Som om inte det vore nog så lägger jag största delen av min fritid på att vara outdoors också. Kanske behöver jag väga upp lugnet i skogen med att leva lite farligt. Jag har provat på det mesta inom äventyr – forspaddling, glidflygning, vågsurf, fallskärm – you name it.

En perfekt dag för mig börjar med att jag vaknar i mitt enmanstält i en skyddad sänka och tar mina första stapplande morgonsteg upp på en höjd och kan blicka ut över nejden när solen tar sig upp över horisonten. Då känner jag mig som en del av hela alltet och väldigt levande. Resten av dagen är fylld med strapatser och utmaningar. Jag grillar en kanin jag själv fångat och flått. Äter blåbär och lingon från buskarna runtomkring och paddlar sedan ner för en fors med branta fall som tar mig hemåt igen.
Jag hoppas att den här bloggen kan inspirera dig till att ha en sån dag på egen hand!